Magdalena

Allt kan inte alltid vara lätt och roligt eller hur?

Det är så mycket som sker just nu i min omgivning så jag blir alldeles förvirrad känns det som.. Vi har en ny lägenhet som kräver hel renovering i princip och vi håller på med det nu men allt tar sån tid! Det är jobbigt och kostar massa pengar.. Vi har en lgh hos väsbyhem som kräver målning och delvis fix för att vi inte ska åka på en summa på 10 tusen och allt detta ska vara klart innan sista feb.. Jag är garvid och växer mer å mer för varje dag, ryggen gör ont, benen gör ont och man känner hur bebis tar allt mer plats där inne.. Vilket är underbart men inte alla dagar och nätter pgr av kisserier och ont i mage. Sen har vi då packningen av hela denna lgh och sedan upp packnig i den andra lgh och själva flytten och så känner man sig så handdikappad för att man knappt orkar eller kan göra något för det är för jobbigt, gör ont eller man bara inte orkar för att man är trött.

Ja nu låter det som jag klagar en del men vadå bloggen e väll till för att ventilera med sig själv?

Inte nog med det så går jag i terapi 2ggr i veckan vilket super bra och funkar kanon för mig men det är också tufft.. Jag lider av två st sjukdomar en som heter bipolär typ 2 och en halv och borderline.. Det är två diagnoser som jag bekantat mig med de senaste året.. Det är TUFFT och man blir lätt dömd pgr av detta och att jag ska ha barn vilket i mig gör otroligt ONT! Jag har inte valt själv att leva med dessa sjukdomar och ha ångest och ha dåliga dagar det har väll alla fast mina blir något värre.. Många människor dömmer mig och tänker hur fan ska hon klara av barn hur ska hon klara det ena å det andra när hon mår som hon mår?

Det är så tråkigt att folk dömmer mig för detta.. Jag är precis som en vanlig människa varför ska två diagnoser stämpla mig? Dessutom har den här graviditetn fått mig och må otroligt bra jag är SÅ GLAD, har inte mått såhär bra på många år, jag går på min terapi och jobbar med mig själv varje dag.. Därför är jag också sjukskriven och hemma sedan ca 2år för att jag delvis jobbat med mig själv under hela tiden men också för att få mina diagnoser som jag väntat på sedan jag var 7?!?

Det är inte lätt för mig som många tror.. Jag jobbar med mig själv som sagt varje dag och det för min starkare och jag vet att jag kommer bli en otroligt bra mamma och ge mitt barn så otroligt mycket kärlek trots att jag kommer ha dåliga dagar vilket jag kommer ha hela mitt liv pgr av denna sjukdom, om jag nu inte vill medicinera mig hela livet men jag tänker att ÄH bättre om jag klarar det på egen hand, jag har ju kommit såhär långt så varför inte fortsätta utan medeciner.. Jag ska börja arbetsträna vilket jag skulle gjort innan bebben blev till men nu så tycker ffsk att jag ska vänta tills efter mamma ledigheten vilket jag förstår..

Hmm.. Funderar på om det är värt att öppna sig såhär mycket för omvärlden? Är det lätt eller fel? Men som sagt det är här är ju min blogg och mitt liv det handlar om.. Dom som vill läsa är välkommna dom som inte vill behöver ju inte det.. Önskar bara att folk var mindre dömmnade och mer förstående istället..

Jag kämpar varje dag men är också världens lyckligaste med min otroligt fina underbar sambo som stöttar mig igenom allt och en blivande mamma som är lika lycklig och lika glad som en fullt frisk person! Och som garanterat kommer bli en otroligt fin och stark mamma.. Det kan jag lovar er!

Aja hoppas jag roat er med min lilla berättelse :P Inte för att det e så många som läser det jag skriver men ändå..

Kram på er där ute!