Magdalena

I natt drömde jag en massa konstiga drömmar men jag minns en speciellt. Jag drömde att jag var i sunny beach, det såg inte ut som sunny men det va det för att alla vi som åkte dit va där. Jag letade efter Robin så såg jag han och varje gång jag skulle prata med han så försvann han så jag leta å leta å leta mne jag hann aldrig ifatt han. Sen när jag vaknade så vaknade jag upp till verkligheten och att han faktist är borta. Jag får alltid en klump i magen så fort jag vaknar och tänker på att han verkligen är borta. Det känns så hemskt och jag tror inte riktigt att jag fattat det än men det är iaf jävligt jobbigt att vakna varje dag och veta att man aldrig mer kommer få se han. Det ända vi har är minnen och det är starka minnen och roliga minnen, och så har vi också bilder. Bilder är så roliga att titta på ibland för man kan se på
Robins ansikts uttryck hur han mådde just i den stunden plus att man själv tagit några av dom bilderna så man vet ju hur han va då. Då kan man sitta och minnas tillbaka och vara glad att man fick chansen att träffa en sån underbar människa men det svåraste är att förstå att han aldrig mer kommer tillbaka. Men det är livets gång och vi kommer förmodligen förlora fler i våra liv och det kommer nog va lika jobbigt varje gång. Jag tror att man aldirg accepterar döden, man lär sig leva med att den väntar där men man accepterar den aldrig. För när våra nära tas ifrån oss så tänker vi samma sak varje gång varför just han/hon?!? Varför just nu?!? Och det tror jag aldrig kommer försvinna. Man kommer sakna och sakna och sakna och minnas heeeela livet tills det är dags för en själv att äntligen få träffa det människor man saknar så mycket att hjärtat går i tusen bitar. Men ännu är det en lång väg att gå, genom detta liv då det kommer båda lyckliga och jobbiga stunder. Ibland känns det som att dom jobbiga stunderna är  fler än dom lyckliga och dom är ju som sagt VÄRRE för när dom kommer så är det inte oftast så lätt. Men hur som helst så tar vi oss alla igenom det här livet, ibland tänker jag såhär: Jag är 20år och har så myyyycket kvar av livet egentligen har jag ju inte äns börjat leva mitt liv?!? Jag ska få barn och förhöppningsvis barn barn och kankse till och med barnbarns barn haha vem vet man kan ju alltid hoppas =) Det ända som skrämmer mig det är att jag ska bli äldre? Kan inte tänka mig själv som 40 eller 50 eller 70, det känns skit läskigt faktist. Men man får ta en dag i taget.

Jaja idag är en seg dag och jag orkar faktist inte göra nånting. Nu ska jag gå och tända ljus för Robin och min farmor JAG SAKNAR ER!! :( Hoppas ni får en bättre dag än mig.